Det är utan att ha någon egentlig förhoppning att avsluta aktuellt inlägg som jag börjar skriva detsamma. Lite märkligt, kan tyckas. Lika märkligt som att ha en publik blogg för att skriva av sig på. Lika märkligt som vad som skrivs och publiceras härigenom.
Men jag gör det ändå. Ibland verkar det vara en otippat bra strategi - att göra det ändå. Oavsett vad man själv tänker och, framför allt, oavsett vad andra tänker. Min morfar - har jag hört - brukade säga att "pottor är till för att skita i" - ett förhållandevis brutalt uttryckssätt för någon som föddes 1899 - där "pottor" ja, ni vet, utgör tillfällig synonym till människor man inte bryr sig om.
Så jag gör det ändå.
Lite för att få skriva för skrivandets skull, som för att inte låta mitt skriftliga uttryckssätt helt byråkratiseras av universitetet. Lite för glädjen i möjligheten att få uttrycka sig, såväl med som utan egentligt syfte.
Det är snart ett nytt år och som normen påkallar ett slags nostalgi över en ny avslutande siffra i årtalet är det kanske läge att skriva om innehållet i det gångna.
Jag är nöjd. Jättenöjd faktiskt. Måhända att jag i våras var närmare fanatiskt rädd över vad jag skulle göra med min framtid, så är jag nu lyckligt uppbunden med studier till minst 2014. Dessvärre har min nördighet kommit att frodas med det påbörjade masterprogrammet och jag har börjat tillämpa Facebook som ett sätt att få kontakt med verklighetens folk (måttligt hög validitet) under intensiva studieperioder. Jag intalade mig därtill att det var en god idé att börja läsa ett nytt språk samtidigt som jag började läsa på avancerad nivå. Jag är skeptisk till hur hållbart det var - men jag har åtminstone lärt mig räkna på franska (och nej, jag har inte fått något tentaresultat än).
Jag är en kandidatexamen rikare - och självfallet har alltifrån hårsvall till attityd kommit att bli bättre med den på print. (Jag kan dansa också!) Mitt nästa års projekt är att rama in examensbeviset, jag uppskattar mig själv att vara klar med detta till nästa nyår.
Med examensbeviset är också min praktik erkänd avklarad. "Johanna kan klara ett liv utanför universitetet" är alltid en väldigt användbar och tacksam slogan för någon som för bara några stycken sedan definierade sin egen nördighet. Men tillbaka till spåret, min praktik var kul, jättekul faktiskt, och i efterhand har jag såklart förträngt de smått långtråkiga arbetsuppgifterna till förmån för Stockholm +40, större PM och de där du-kan-väl-jonglera-med-18-bollar-samordningarna.
Med praktiken fick jag dessutom lägga till en ny huvudstad i listan på städer jag har bott i. (Nåja, med bristande bostadspolitik räknar jag hela länet till staden.)
År 2012 blev överlag ett bra år. Jag har lärt känna mängder av nya människor, hittat tillbaka till gamla vänner, sett många nya platser och lärt mig otroligt mycket nytt (inte minst har jag lärt mig trängas och fnysa i t-banan som en sann stockholmare). Men det blev också ett år med avslut, men jag vill ändå tro att de som inte längre andas fortsatt kommer finnas med även kommande år - på något sätt.
År 2012 blev ett bra år och jag vill framförallt tro att jag blev bättre under år 2012.
Det låter ju lite märkligt att skriva så, men jag gör det ändå.
